Fjärilar

När man träffar en ny person och får såna där "fjärilar" i magen, som gör att det nästan är svårt att äta, för fjärilarna rumlar runt i discodans eller rave i magen, kan det bli så att man minskar i kroppsvikt. Ett par kilo hit eller dit. Varför reagerar kroppen på det sättet, är det meningen att man undermedvetet ska trimmas i form så att man attraherar den andra personen?
Men sen i andra hand, när förhållandet precis har tagit slut, varför är man så sugen på att tröstäta?

Dagens 2 värsta!

Vissa människor har bara en speciell tur här i världen, detta är dagens två bästa:

• Imorse på t-banan så störs jag av en röst brevid mig som tjuter "Nämen, åhhh så söööt! Det är en beagle va?" Jag brukar aldrig nonchalera en människa som vill prata med min hund eller mig, men jag var verkligen inte på humör och hade fastnat i en intressant artikel, så för en gångs skull svarar jag bara kort och återgår till min läsning. "Jag har också en beagle hemma, i soffan, men den är inte riktig." Jag tittar återigen upp på människan och inser att det är en något speciell människa brevid mig, så jag svarar bara något kort och hoppas att människan ska kunna lämna mig och Snobben som ligger under tidningen i knät på mig och sover, i fred. Men icke! "Vill du veta något speciellt?" Jag tittar återigen upp på denna människa och ser frågande ut. Hon blir arg och säger ilsket: "Vill du hellre läsa om hur man återvinner en chipspåse, så får det va!" , säger hon och reser sig upp och lämnar platsen, irriterad över att jag inte var intresserad av hennes pladder. Jag blir lite förvånad över att bara för att jag har en hund med mig så måste jag vara social, men jag kan garantera, även hundägare kan ha dåliga dagar. Tur att jag inte hade PMS.
• Efter jobbet, kommer jag och Snobben hem till Hässelby. Medan jag pratar i mobilen, promenerar vi på gångbanan och sneddar över en gräsmatta där det ligger en vit kletig klump. Självklart ska Snobben äta upp det! Med båda händerna bänder jag upp hans käkar och får ut den slemmiga högen som visar sig vara en frusen torskfilé. Jag får riktiga äckelkänslor, händerna är slemmiga av fisk och hund-dregel och jag säger till personen i andra luren att mina fingrar luktar som en dålig könssjukdom. Sånt här händer bara mig, tänker jag för mig själv.

Teknikens under

Ibland inbillar jag mig på allvar att jag är teknisk. Jag har faktiskt den funktionen på mitt jobb, jag brukar få skrivaren, datorn och telefonerna att fungera. Jag anser mig faktiskt vara så bra på tekniska grejer att jag faktiskt tror att jag ligger på den högre nivån för tjejer, jag tycker att det är ganska kul att lösa dessa problem, gillar att ringa supporten och får grejerna att fungera.

Men i måndags när jag körde ut våra veckoblommor och skulle tanka firmabilen, för första gången bör tilläggas, så kunde jag inte för mitt liv begripa hur jag skulle kunna få upp tanklocket på bilen. Efter en lång stunds triskande, gav jag upp och gick in på macken och bad dem om hjälp. Tydligen är man tvungen att göra en annorlunda sak med bilnyckeln samtidigt som man vrider på tanklocket. Aha!


Jag fick en bättre dator igår av min storebror Peter, äntligen en dator med fungerande internetuppkoppling! Det tycker jag är ganska spännande, knapparna sitter inte riktigt på samma ställen som på min förra och kontakterna för alla kablar sitter inte där jag tycker att jag borde. Drog en lättnadens suck när jag hittade CD´n på andra sidan. Nu återstår det bara att lista ut hur jag ska kunna överföra musiken och bilderna som ligger på den andra burken till den här. Gjorde ett litet försök när jag kom hem, men jag vet inte om jag törs göra något, tänk om 2 års fotosamlande försvinner! Låter jag som en gammal kärring nu?

Till sist ett litet påpekande. Om en kille inte ser att du har klippt dig så är han inget att ha.

Sjuka grejer

Jag är förbryllad. Min dator har varit "sjuk" i x antal veckor, imorgon kommer min storebror Peter, den datatekniske i familjen, och ska bota datorn, och vad händer ikväll? Jag kom ut på internet!!! Hipp, hipp och hurra, men hur gick detta till? Ja, hursom helst är nog bäst att brodern tar en koll på den konstiga manicken, för helt frisk verkar den inte.

Frisk är inte Snobben heller, igår morse var han lite för duktig på att vara sympati-bakis, kräktes till och med. Ikväll vet jag inte vad jag ska skylla på, men lite mer kräk blev det. Nu blir det inte partymat på ett par dagar, men fullkornsbulgur måste ju stilla magen? Men aptiten verkar det inte vara något fel på, han är fortfarande väldigt nyfiken så fort jag går ut i köket.

Nu har jag stängt mitt pensionat för denna vecka, mina vänner Häxan och Nicke drog till Dominikanska Republiken imorse. Det var med smärta i rösten som jag önskade dem en trevlig resa, men jag är glad för deras skull, tänk er, varmt väder, sol på himlen och kall öl i två veckor. Jepp, ni tror rätt, jag skulle ha velat följa med. Men i stället sitter jag hemma i Västerort och ser snöflingorna singla ner från himlen. Lovely, hoppas bara att det får stanna kvar på marken nu, är ganska less på slasket som fryser på marken och orsakade en allvarlig halkolycka i lördagskväll, gissa vem som har finaste blåmärket på höften? Men, inget är brutet och kroppen känns bara som om jag har blivit överkörd av en ångvält. Det som inte dödar, härdar, eller hur säger man?

Slask, ljus, Obama & skor

Det blåser småjävlar ute, det kommer snöblandat regn från himlen och de varnar från vädertjänsten att det ska bli sämre, troligtvis storm, vilket innebär att det snart kommer att blåsa storjävlar ute. Små- och storjävlar är uttryck man lär sig när man kommer från min familj.

Det här är dagar som det tar emot extremt mycket att gå ut med Snobben, men det är bara att vara redo med handdukar och hårtorken så ska nog det här gå bra, Snobben älskar hårtorken, det ser faktiskt riktigt roligt ut när han ligger på golvet och njuter när man sitter och blåser på honom med värmereglaget på max. Nåväl, det är inte vädret eller Snobbens hundpromenader som detta inlägg ska handla om idag, jag har samlat på mig lite korta funderingar som jag tänkte dryfta med er om.

Alla kan väl hålla med om att det är något romantiskt med levande ljus, (mamma, pyromanen, kanske villl tilllägga att det är brandfarligt, men det hör inte hit.) Om nu el inte fanns och vi alla var beroende av stearinljus för att kunna se något därhemma, skulle vår vardag vara mer romantisk då? Var detta orsaken till att folk i torp och gårdar, före elen kom, hade så många barn? Vore intressant att göra ett test i ett år. Ska kontakta Karolinska redan idag, eller vem det nu kan vara som gör såna test.

I veckan flyttade det in en svart kille i Vita huset, jag vet, redan klyschigt, men kunde inte låta bli. Vad som förbryllar mig är att alla tror att han ska göra underverk, han ska rädda ekonomi, miljö, världsfreden och kanske hela världen, men han är ju bara människa. Visst verkar han ha bra idér, skönt att han stänger Guantánamobasen, bryr sig lite mer om miljön än den förra presidenten, men hitills är det ju bara snack och svurna president-eder, vi får begrunda detta och se vad som händer, än är det för tidigt att säga att han är en Jesus-figur. Dessutom efterträder han en president som troligen kommer att omnämnas som Amerikas sämsta president någonsin, vad som helst kan ju bara bli bättre. Men, i all denna Obama-hysteri så undrar jag om vi skulle kunnat ha sett med samma optimism om tex Sverige fick en ny stadsminister, hur många sa "Wow, vilken fanastisk ledare" när Gordon Brown tog över styret i England? Kan inte alla ledare anställa eller plagiera Obamas talförfattare, kanske det skulle inge lite mer hopp i denna grådaskiga januaridag?

Något roligt som händer mig i helgen är att jag får besök på söndag av Häxan från Kalix och Nicke från Norrköping. De två ska ut på semester till varmare breddgrader, och avlägger ett besök på Pensionat Stinanina innan de åker till Arlanda tidigt på måndag morgon. Häxan och Nicke är gamla goda vänner från gymnasietiden och såna besök brukar ge mig träningsvärk i magtrakten, eftersom alla blir extra tokgalna och det bjuder till mycket skratt. Ännu värre är det när Pullan är med också, då är vi alla i extas! Nu ska jag gå och stödja lågkonjunkturen, mina bästa skor, ett par rejäla gympadojor som jag haft nästan dagligen i 2½ år, har gått sönder och suger åt sig vatten, så idag står det skoinköp på agendan.

Funkar hundtricket?

Har ni sett filmen "Hundtricket"? Det har inte jag, men jag har förstått att det handlar om en kille som lånar en hund för att kunna ragga på tjejer, för vilken tjej tycker inte att det är gulligt med söta hundar och deras hussar?

Sen jag blev ensamstående med Snobben, har jag funderat av och till om detta gäller även för oss tjejer, x:et blev ju ofta ståendes med en drös tjejer som tyckte hunden var "så sööööt". Jag anser mig inte haft samma tur, det är mest knäppisar, småungar och fyllon som stannar och hälsar på oss, så jag har mycket besviket och nästan argt, berättat för mina vänner att hundtricket inte fungerar för oss tjejer, vi får helt enkelt lära oss att ragga på andra sätt för att kunna hitta den rätte, eller fel, men i alla fall någon.

Funderingarna har varit många om orsaken till killtorkan. Kanske är det inte så coolt att vara tjej med hund? Eller handlar det om rasen, faller killar lättare för en tjej som äger en pitbull, schäfer eller boxer, än en långörad beagle? Eller är man inte så sexig när man är tjej och är ute på promenad med sin hund? Detta om något borde väl signalera att man har kondition, är omhändertagande och djurvän, även om man har gummistövlar och rejäla varma kläder och mössan långt ner i pannan?

Men igår, mellan Stockholm och Trosa, småsnackandes med ett par vänner, insåg jag till min stora förvåning att Snobben var en Match-maker i augusti, för utan den lille killens agerande så hade jag fortfande varit singel. Nu får jag ta tillbaka mitt påstående att hundtricket inte fungerar, för det gör det!

Blunders

I verkligheten gör vi alla våra misstag, men jag förstår inte varför mina blunders alltid ska bli totalt genomjävliga?

• Jag skulle göra ett försök att bjuda en person på middag, letar recept i trettio minuter, handlar länge och väl och när skapandet ska ske- bränner jag alltihop till kolbitar och blir dessutom galen och vrålar. Personen som skulle slippa laga mat för en gångs skull, fick snällt ställa sig vid spisen för jag var arg som ett bi och ville kasta allt i soporna. Det smakade inte gott!
• Handlade en skitsnygg kjol på rean, en sån där som jag alltid velat ha- men varför trodde jag helt plötsligt att jag kunde ha storlek 32 istället för 36, har VÄLDIGT stora problem, för att inte säga nästan obefintliga chanser, att få på mig dem och inte att förglömma- det är all-in-one när man ska ha av sig dem också!
• Är på ett jättespännande äventyr med Snobben på andra sidan stan, då en incident i biljettluckan till t-banan håller på att göra honom halv(!)- han hade fastnat i ett par automatiska dörrar, både jag och Snobben skriker och har hjärtklappning innan mannen i luckan väl kommer på att han kan öppna de automatiska dörrarna.
• Parkerar firmabilen efter konstens alla regler, på gatorna runt butiken är det parkeringstider och städdagar som man är tvungen att ta hänsyn till. Dagen därpå ska jag ut och köra bud och hittar den, totalt nerskiten av kajorna. För övrigt ser den för jävlig ut och jag vill knappt inte ta i den. Fucking birds!

I denna värld och verklighet som jag lever i, där i princip alla ljuger och förskönar sin verklighet inför sin närmaste omkrets, där inga misstag begås, så tänkte jag bara förtydliga att jag är männsklig och jag gör verkligen MÅNGA blunders och dessa ovannämnda har hänt på den senaste veckan och det är ingen idé att försöka mörka dem, för sanningen brukar alltid komma fram.

Taddaaa!

Min första blogg, eller inlägg, om vi hellre ska kalla det här för det.

Jag har tänkt på en sak, om ålder. Jag har nu vandrat omkring i livet i lite mer än 28 år och har alltid tyckt att personer som har fyllt den magiska åldern trettio, tillhör de Vuxna. När man är vuxen, har man full pott av vuxenpoäng, man har träffat sin livs kärlek, kanske skaffat både ett, två eller tre barn. Ö-luffandet i Grekland har förbytts till Charterresor till Kanarieöarna, ni förstår poängen här kanske...

Har en gammal klasskompis från Arboga, som tjatat om sen vi fyllde 22 eller nåt, om att vi närmar oss trettioårsgränsen med stormsteg, med dess olika hemska kriser. Självklart har jag bara struntat i det tramset, ingen idé att oroa sig i onödan, speciellt inte när man är så ung som jag alltid har känt mig, det finns klara fördelar med att vara yngsta barnet, ha äldre vänner och kollegor och äldre pojkvänner. Men nu börjar mina vänner bli vuxna, det kommer oftare inbjudningar till mina närmsta vänners trettioårskalas och numera blir man ju till och med bjuden på barndop.
En efter en skaffar barn, någon köper ett hus, gifter sig och många, inte alla, men många, har träffat sin livs kärlek. Jag undrar bara, hur fan kunde det här smyga sig på mig utan att jag har märkt det?

När jag var 20 så gjorde jag ett urlöjligt test på internet för att se hur många vuxenpoäng man hade, gissa vem som hade full pott? Det var villa, ICA-kort, Volvo-kombi,sambo, katt och diskmaskin. Sen dess har poängen minskat drastiskt, nu sitter jag ensam i en hyreslägenhet, SL-kort, ostabil ekonomi och det enda som ger vuxenpoäng är väl att jag har en fast anställning sen ett par år tillbaka. Nu är det lite mer än ett år kvar till mitt trettioårs-kalas, men jag har bestämt mig för att skjuta upp vuxengränsen till fyrtio. Då borde jag ha hunnit med lite till livserfarenhetslistan. Kanske, eller vad tror ni?