Taddaaa!

Min första blogg, eller inlägg, om vi hellre ska kalla det här för det.

Jag har tänkt på en sak, om ålder. Jag har nu vandrat omkring i livet i lite mer än 28 år och har alltid tyckt att personer som har fyllt den magiska åldern trettio, tillhör de Vuxna. När man är vuxen, har man full pott av vuxenpoäng, man har träffat sin livs kärlek, kanske skaffat både ett, två eller tre barn. Ö-luffandet i Grekland har förbytts till Charterresor till Kanarieöarna, ni förstår poängen här kanske...

Har en gammal klasskompis från Arboga, som tjatat om sen vi fyllde 22 eller nåt, om att vi närmar oss trettioårsgränsen med stormsteg, med dess olika hemska kriser. Självklart har jag bara struntat i det tramset, ingen idé att oroa sig i onödan, speciellt inte när man är så ung som jag alltid har känt mig, det finns klara fördelar med att vara yngsta barnet, ha äldre vänner och kollegor och äldre pojkvänner. Men nu börjar mina vänner bli vuxna, det kommer oftare inbjudningar till mina närmsta vänners trettioårskalas och numera blir man ju till och med bjuden på barndop.
En efter en skaffar barn, någon köper ett hus, gifter sig och många, inte alla, men många, har träffat sin livs kärlek. Jag undrar bara, hur fan kunde det här smyga sig på mig utan att jag har märkt det?

När jag var 20 så gjorde jag ett urlöjligt test på internet för att se hur många vuxenpoäng man hade, gissa vem som hade full pott? Det var villa, ICA-kort, Volvo-kombi,sambo, katt och diskmaskin. Sen dess har poängen minskat drastiskt, nu sitter jag ensam i en hyreslägenhet, SL-kort, ostabil ekonomi och det enda som ger vuxenpoäng är väl att jag har en fast anställning sen ett par år tillbaka. Nu är det lite mer än ett år kvar till mitt trettioårs-kalas, men jag har bestämt mig för att skjuta upp vuxengränsen till fyrtio. Då borde jag ha hunnit med lite till livserfarenhetslistan. Kanske, eller vad tror ni?