Valkar.

Beach 2009 närmar sig- nu ska benen rakas, solbrännan fixas, badkläderna inhandlas och kjolarna strykas! Men nu vet jag inte om det är i vattnet eller vassen som jag ska bada, bara tack vare min käre granne.

Jag var uppe en kort sväng hos honom igår och när jag satt framåtlutad i soffan, pekar han på min mage och undrar vad jag har där... En valk! Han garvar och säger att jag har börjat lägga på mig, mulla till mig, nu när jag har träffat kille och är nyförälskad. Jag? Nää! Jag träffar ju bara pojkvännen på helgerna och visst, det är väl inte GI mat vi äter direkt, men veckan består ju av fler dagar än fredag, lördag och söndag, jag äter ju mat hemma också. För säkerhets skull har jag bett min personlige kock att noga granska mig och kolla hur det står till med min valk, för om jag skulle behöva banta, någon gång i en väldigt avlägsen framtid, så kommer det bli ett helvete, jag äter ju som en häst.

Det har varit en genomjävlig vecka förövrigt, den började gå åt skogen 07:55 i måndagsmorse, då fick jag beskedet om att "klippan" på jobbet var sjuk. Sen dess har det bara varit jobb, jobb och åter jobb. Har knappt inte hunnit komma hem innan det har varit dags att gå och lägga sig för att orka med att gå upp klockan 05:30, och jag har stressat hela tiden, har två dagar i rad ätit min frukost vid diskbänken på tre minuter istället för min halvtimme. Idag slutade jag i alla fall i normal tid, vilket var tur, för Snobben hade inga matlådor kvar. Så ikväll har jag gjort 15 matlådor till lillkillen, själv har jag ätit 2 mackor. Det är rättvist fördelat i vårt hem och det hade ingenting med valkarnas existens eller icke existens att göra, om ni nu undrar. Men det gjorde ni säkert inte alls.

Det blir sällan som man tänkt sig

Igår hade jag den ovanliga lyxen att jag fick umgås med min storebror Peter och hans flickvän, fastän jag kallar henne svägerska, Karin. Vi möttes upp inne i stan, fortsatte och tog tuben till Södermalm för att uppsöka ett lämpligt ställe för att intaga föda. Sagt och gjort, jag var ju den självklara ledaren i detta sällskap eftersom jag nu bor i denna stora stad, men detta innebär ju en del förpliktelser. Självklart vill man ju hamna på ett bra ställe med gott käk, trevlig service och en fantastisk atmosfär och visa hur trevligt Stockholm kan vara när man är på rätt plats och rätt tid. Detta gjorde vi i denna kväll inte.

Käket fick betyget 6 på en tiogradigskala, servicen var sisådär och atmosfären, den var fördjävlig. Jag har aldrig varit med om att mina vänner någonsin har behövt peta i pappersservetten som öronproppar på en restaurang, ej heller bett servitrisen om att få notan, väldigt snabbt! Så vad ni än gör mina vänner, uppsök inte Fenix på Götgatspuckeln en fredag när det är löning, det råder huliganstämning där! Maten är inte värd att bli döv för. Men det kanske finns en rimlig förklaring till varför jag är så kass på att visa mina besökande vänner bra ställen att gå till; jag är ingen utemänniska. Senast när jag var ute på krogen var i augusti, det är inte så coolt. Skulle ha tagit med dem till Rouge i Gamla Stan i stället, ett säkert kort.

Bortskämda hund!

Efter en lagom promenad från jobbet till Hötorget, det tog cirka en timme med en hundpojke som ska markera varenda stolpe och träd på vägen dit, så kom vi slutligen hem... Jag var ganska trött i fötterna, så jag satte mig i soffan och försökte få en lugn stund, men icke- då ville Snobben ha uppmärksamhet Smart, tänkte jag, när jag kom på att jag hade ett riktigt fint rådjursben upptinat, så jag la en handduk på balkongen och bjöd Snobben ut på picnick, det var ju trots allt 12 grader varmt och sol. Men fan den som tro´t, han vägrade äta det, istället satte han sig nedanför mina fötter i köket och tiggde grönsaker så som tomater och gurka.

Jag blir inte klok på min hund, ute på balkongen ligger det ett jättefint ben som bara väntar på att bli uppätet, men han vill hellre äta sallad som sin matte, varför? Han är ju jakthund för sjutton! För säkerhets skull tog jag in handduken och la den i vardagsrummet, 12 grader är kanske för svalt för Snobben, men nej, åter nej, han ville hellre ha sallad. Tror han att han måste banta?

På den senaste tiden har det varit väldigt dåligt med tillfällen att lägga ut blodspår i skogen som han får spåra efter, men i helgen kom jag på en kul alternativ idé, man lånar två stycken barn, som man lurar ut i skogen på kurragömma och sen låter man Snobben spåra upp dem, fungerade klockrent! Har aldrig prövat att spåra människor förrut, men nu fick vi blodad tand, och barnen också, så nu hoppas både jag och Snobben på att vi får låna dem fler gånger för en annorlunda variant av kurragömma..

Storstädning

Idag har jag inte smygstädat hemma hos någon annan, jag har storstädat hemma hos mig själv och Snobben. Orsaken till att jag berättar detta på min blogg, är bara därför att jag inte har fått något besök av någon än som kan berömma mig och säga att jag har så fint och nystädat..

För att verkligen komma igång med en storstädning, det brukar ju behövas en stor spark i rumpan för att göra det, så kan jag tipsa om att man stökar till ordentligt. Då är det bra att ha hund, först så borstar man honom inomhus, det blir finfina drivor av vinterpälsen, sen satsar man på att klippa klorna på den ganska envisa hunden, som inte gillar kloklipparen alls! Sen får man sucka en stund, gärna med en kopp kaffe i handen och begrunda röran/förödelsen.

Efter en del suckande och kaffedrickande i solskenet, så är det bara att bita i det sura äpplet och ta tag i eländet, det har äntligen putsats fönster, (som jag hatar att göra) det har dammats, (lite roligare) dammsugits och moppats, vips! Färdig! Sen var jag rätt trött men Snobben, som bara legat i sängen under tiden, var pigg. Åter en gång, bita i det sura äpplet, det var bara att gå ut med lillkillen. På vår promenad så hittade vi, eller jag, rättare sagt, vitsippor! Jag älskar vitsippor! Plockade en stor härlig bukett som nu får vara min belöning för det hårda hushållsarbetet som jag utfört.

Snobben i vitsippsbacken.

Smygstädat

De flesta har lite konstiga saker för sig som kan likna ett tvångssyndrom, det kan vara att ha rena händer, hoppa på brunnslock och så vidare. Jag är en smygstädare. Jag kan inte låta bli att städa hemma hos personer som jag hälsar på. Som idag, när killen åkte bort i två timmar och jag var ensam kvar hos honom, vet ni vad jag gjorde då? Försökte länge och väl att bara sitta i solen och njuta, men icke! Gick loss och städade köket, kokade till och med hans disktrasor i en kastrull (detta har jag lärt mig av "Rent hus") . Samtidigt som jag gör detta skäms jag, för om nån skulle städa mitt hem utan tillåtelse skulle jag bli galen, men eftersom jag gör detta i smyg så hoppas jag att han inte märker att jag har skrubbat hans kakel och tömt sopskyffeln i soppåsen.

Detta gjorde jag hos den förra också, försökte hänga in dammsugaren efter användningen på exakt samma sätt som den stod i städskrubben, kanske lite mysko? Fortfarande undrar jag om han ägde en skurmopp, för den letade jag efter utan resultat.

Detta beteende har ju självklart disskuterats nu på kvällskvisten med min väninna uppe i norr, och hon hade en teori om att jag försökte "boa" in mig hos honom. Men jag kan trösta alla er som tycker att jag ska ta det sakta i backarna att så är inte fallet.
Men med lite eftertanke så insåg jag att jag brukar faktiskt städa lite överallt, hemma hos mamma och mina vänner, kan dammsuga till och med. Vet inte riktigt varför jag gör detta, men börja nu inte att ringa helt plötsligt och be mig komma på besök efter att ni läst detta, det är lite för genomskinligt. Vänta en vecka eller två. Och visa mig städskåpet.

Hypokondri del två

Trots att alla skrattar åt min hypokondri så vill jag framföra att jag fortfarande har krämpor. Pratade med min ömma moder, (varför säger man så?), men mitt i min sjukdomsbeskrivning, nu är det smärtor i framsidan av vänster lår som har gjort jätteont i tre dagar, så kontrar hon med att hon minsann har ett finger som värker, hallå! Snacka om att ingen tar mig på allvar! Jag är ju ett nytt fall för "Diagnos Okänd" för sjutton.

Det enda konstruktiva förslaget som jag fått, kom när jag pratade med killen i telefon nu i kväll. Han tyckte att jag skulle gå till vårdcentralen och kolla upp vad det är. Bra, sa jag, då kan jag samtidigt kolla upp ett födelsemärke som jag har på ryggen som har växt, det är nog hudcancer tror jag. Det hördes bara en ljudlig suck till svar. Men vi får se, jag tänkte vänta med att gå till doktorn, kanske är onödigt om jag blir frisk, vi får se om borrelian anfaller en annan kroppsdel först, kanske är en armbåge som drabbas nästa gång, vad vet jag? Ansiktsförlamnning månne? Kanske är läge för en lobotomering.

Har du annars något annat förslag på vad det är jag lider av? Lämna någon synpunkt om du känner för det!

En ny fas

Om ni som håller er uppdaterade på min blogg kanske undrar hur det har gått med mötesdeltagaren som jag träffade på rekommendation för ett tag sen, så kan jag hälsa att det går jättebra. Han får numera kalla sig för det ohyggligt töntiga namnet; pojkvän. Jag gillar ordet kille, men pojkvän, nää... Fortfarande töntigt. Kanske för att jag inte haft en pojkvän på två år, jag är väl ovan? Men jag övar vidare, pojkvän, pojkvän, pojkvän... Tids nog ska det nog kunna gå att säga det utan att nästan rysa. Snobben tycker i alla fall att han är en toppenkille- för han är ju kock, vilket innefattar att Snobben sitter som en liten ängel mitt på köksgolvet när maten ska lagas, det är mycket gott som ramlar ner på golvet, gurka, morötter och ibland lite fint kött.

Så alla ni som är mina vänner, håll tummarna riktigt hårt för att det kommer funka, för så här bra som läget är nu, här uppe på de rosa molnen, så vill jag alltid ha det, och förhoppningsvis inte ramla ner från dem!

Be inte mig om kloka råd!

För det första, jag är väldigt väl medveten om att jag inte är någon relationsexpert, men efter x antal förhållandekraschlandningar hit och dit så tycker jag i alla fall att jag är berättigad till att ha åsikter.
För det andra, jag kan komma med väldigt obekväma sanningar, jag bär en del av skulden till två av mina vänners kraschade förhållanden, men jag hoppas att alla som ber mig om relationsråd följer sitt eget hjärta i slutändan.

Så var det sagt, då kan vi komma in på det väsentliga. Jag har en underbar vän som bor långt, långt bort, men det händer ibland faktiskt att vi pratar med varandra i telefonen, vilket hände idag. Vi kom in på ämnet relationer, främst då hennes relation vilket innebar att hon totalt bröt ihop och berättade hur hon kände sig. Utan att nämna några privata detaljer så kom vi genom samtalets gång från klarhet till klarhet, och till sist säger min vän; Han har aldrig kunnat ge mig det jag behöver! Aha, kärnfrågan! Ok, men om man har varit tillsammans med någon i två år och aldrig fått det det man behöver av sin käresta, trots dyra besök hos psykolog, tror man verkligen att man någonsin kommer att få det? När kommer trollkarlen fram och svischar med sitt trollspö så att personen ifråga kommer att kunna ge sin förståelse och tilllit till den andra? När är det dags att avsluta ett förhållande? Personligen tror jag inte på trollkarlar, de är skickliga illusionister, men inget annat. Inte under något av mina förhållanden har jag kunnat ändra på någons personlighet, fast jag har många gånger önskat, det enda man kan få till är på sin höjd ett stängt toalock, är det någon som håller med? Förhållanden är kluriga grejer, men om man ber mig om råd och jag hör att mina vänner befinner sig i samma situation som jag har gjort, då får de inte de snälla och sympatiska svaren som de önskade sig, inlindade i bomull, nix, jag är alltid lika brutal. Du har bara ett liv, ska du spendera det med en person som inte gör dig lycklig? Vill man inte veta vad jag tycker, ska man nog inte anlita mig för att få kloka råd.

Påskhälsningar

Jag har verkligen skitbråttom, om en halvtimme ska jag helst sitta på tunnelbanan för att börja fira påsk, och jag har inte packat en pinal i ryggsäcken. Men ni som känner mig vet att jag kan verkligen lägga på ett kol när det gäller. Jag ville bara önska er alla en riktigt Glad Påsk innan jag drar!

Hypokondri

Jag har fått borrelia. Nästan alldeles säkert. Eller rättare sagt, jag tror att jag har fått borrelia. Förra veckan hade jag ont i baksidan av mitt ena lår, och idag har jag jätteont i min ena axel, för att inte tala om när jag höll på att svimma igår. Jag är nog riktigt allvarligt sjuk. Läste på vårdguidens hemsida,http://www.vardguiden.se/templates/Article.aspx?ArticleID=3084 och detta stod:
Ungefär hälften av alla som drabbas av borrelia får samtidigt någon form av irritation som domningar eller klåda i det drabbade hudområdet. Ibland blir du trött, får huvudvärk, led- och muskelvärk, nackvärk och/eller låg feber. Infektionen kan drabba nervsystemet. Ett vanligt symtom vid sådana fall är att en del av ansiktet blir tillfälligt förlamat.

Jaha ja, nu blir det till att ringa farbror doktorn, så här roliga grejer kan ju jag klara mig utan. Eller så håller jag ut ett tag till, som jag brukar göra och kanske mår bättre, går man till doktorn är man ju sjuk. Men visst blir man lite undrande, så för säkerhets skull har jag diskuterat detta sjukdomsdilemma med min bästa kompis och hon började bara garva när jag sa att jag led av hypokondri, borrelia verkar ju vara populärt att insjukna i. Vilka vänner, att våga skratta åt mina sjukdomsvåndor! Men, hon vet ju inget om detta, hon bor ju uppe i norrland och där har de få bekymmer med fästingar.

I dag har jag i alla fall varit klok nog och köpt fästingmedel till Snobben, innan de små äcklen som inte har livsrätt kommer fram i gräset, han hade sin fästingsjukdom i höstas och det var inte kul, vare sig hälsomässigt eller för min plånbok.

Pimp my dog

Det luktar något speciellt i mitt hem idag, och det är inte stekos eller fresiadofter jag talar om, utan en helt annan lukt. Blöt hund. Snobben har blivit vårstädad, kan man milt sagt uttrycka det. Nu är han så fin och ren så jag kan inte låta bli att pussa på honom så fort jag går förbi, fast det uppskattas inte speciellt mycket från hans sida eftersom han tror att jag är helt knäpp som tvingade honom att stå i badkaret och bli jätteblöt.

Vi har haft en skön ledig dag, hade som vanligt alldeles för många saker planerade, det var hundspårning, fönsterputsning och påskpyntning, men av någon outgrundlig anledning så sa min kropp stopp och gav mig huvudvärk och yrsel, så jag gjorde inte ett skit, la mig ner i sängen och sov lite istället. Hoppas att jag klarar mig undan vårförkylningen denna gång. Jag har i alla fall hunnit städa spisen tre gånger idag och njutit lite i solen, så lite har ju hänt.

En liten förklaring till bilderna; 1:Snobben nyduschad, 2: resterna av honom på badkarskanten, 3: en fjäril i det torra gräset och 4: vårbild på oss två.

Livet i storstan

Jag brukar säga att den stora skillnaden mellan att bo i Arboga och Stockholm är att i Arboga är det några få original och många normala människor. Här i Stockholm är det några få normala och många original Jag har samlat ihop några exempel.

Mitt i city brukar det springa omkring en man iförd endast ett par shorts, ni kanske har sett honom på TV? Han går klädd så året om, första julen som jag tillbringade här, såg jag honom i Kungsträdgården på annandag jul, små gympandes i snöyran. Själv var jag som vanligt klädd från topp till tå med de varmaste kläderna som jag kunde finna.

På mitt jobb brukar det promenera en dam, elegant klädd i dräkt, bärandes en massa kassar från matbutiken invid. Hon handlar ofantliga mängder toalettpapper, två förpackningar flera gånger i veckan. Hon har 3 uppsättningar av dräkter, hon byter dem 3 gånger per år.

På tunnelbanan brukar jag se en man som jag kallar Tumörmannen. Han brukar åka med samma tåg som mig hem och han har trasiga kläder och en ofantligt stor klumpliknande utväxt på kinden, därav smeknamnet. Han brukar alltid stå upp i tunnelbanan, och han åker ungefär lika länge som jag, ca 35 minuter, jag har aldrig sett honom sitta ner på sätena.

En annan speciell personlighet som man kan få se om man är i närheten av Sergels Torg är Radiomannen, han har en liten bärbar radio som han håller mot örat och spelar munspel samtidigt. Han dansar och rådiggar, ibland har han en liten burk framför sig som han försöker få pengar i, en något annorlunda gatumusikant.

Brevid mitt hyreshus finns det ett gruppboende för de något psykiskt ofriska och där har vi Hostmannen, Jane, som pratar för sig själv och ibland även med mig och Snobben och sen har vi slutligen Väskmannen, en liten farbror med hästsvans som alltid går omkring med en svart resväska på hjul nere i centrum.

När jag växte upp i Arboga så var det lite roligt och spännande att se de få originalen som fanns i den lilla staden, vi hade i alla fall Jesus. Jag kan inte riktigt förstå varför jag fortfarande har en sådan fascination för dessa människor, men jag kan bara erkänna att jag har det. Men pekar på dem och skrattar, det får man inte!

Back to the roots

Ett genombrott har skett! För er som inte hänger med så släktforskar Lotta, min daghusses fru, hela mitt släktträd. Efter mycket om och men, så har hon idag äntligen fått reda på vem min farfar var; en montör från Arbrå i Hälsingland. Jaja, ingen greve eller äventyrare, men ändå! Tänk om min pappa hade fått veta det, vilken grej, tyvärr kommer pappa aldrig få veta, men om man leker med tanken? Hoppas i alla fall att mina syskon tycker det är lika spännande som jag, det är kul att få reda på vart den släktgrenen kommer i från.Tänk om jag nu är släkt med någon av mina två grannar här på gården som kommer från Arbrå, väldigt oroväckande tanke, kanske har kusiner inpå knuten?

Var det någon som blev lurad idag på första april? Jag gillade definitivt aprilskämtet i dagens Metro, det handlade om att bötfälla och låta högtalarna ljuda när någon står på fel sida av rulltrappan på tunnelbanestationerna. På engelska, franska, göteborska och skånska. Annars har denna dag bjudit på underbart väder, har på eftermiddagen suttit i solen på diverse soffor efter Strandvägen och druckit stora mängder latte. Gissa om jag höll på att kissa på mig när jag skulle åka hem till västerort, den lilla resan tar ju bara 40 minuter, tänk er sen hur det skulle kännas med en 17 kilo tung beagle som sitter i knät och trycker på. Men jag klarade det, för jag har en superduper blåsa!

Till sist vill jag bara tillägga att jag har gjort det lite enklare för er som läser att lämna sina avtryck här på sidan, pröva gärna!