Livet i storstan

Jag brukar säga att den stora skillnaden mellan att bo i Arboga och Stockholm är att i Arboga är det några få original och många normala människor. Här i Stockholm är det några få normala och många original Jag har samlat ihop några exempel.

Mitt i city brukar det springa omkring en man iförd endast ett par shorts, ni kanske har sett honom på TV? Han går klädd så året om, första julen som jag tillbringade här, såg jag honom i Kungsträdgården på annandag jul, små gympandes i snöyran. Själv var jag som vanligt klädd från topp till tå med de varmaste kläderna som jag kunde finna.

På mitt jobb brukar det promenera en dam, elegant klädd i dräkt, bärandes en massa kassar från matbutiken invid. Hon handlar ofantliga mängder toalettpapper, två förpackningar flera gånger i veckan. Hon har 3 uppsättningar av dräkter, hon byter dem 3 gånger per år.

På tunnelbanan brukar jag se en man som jag kallar Tumörmannen. Han brukar åka med samma tåg som mig hem och han har trasiga kläder och en ofantligt stor klumpliknande utväxt på kinden, därav smeknamnet. Han brukar alltid stå upp i tunnelbanan, och han åker ungefär lika länge som jag, ca 35 minuter, jag har aldrig sett honom sitta ner på sätena.

En annan speciell personlighet som man kan få se om man är i närheten av Sergels Torg är Radiomannen, han har en liten bärbar radio som han håller mot örat och spelar munspel samtidigt. Han dansar och rådiggar, ibland har han en liten burk framför sig som han försöker få pengar i, en något annorlunda gatumusikant.

Brevid mitt hyreshus finns det ett gruppboende för de något psykiskt ofriska och där har vi Hostmannen, Jane, som pratar för sig själv och ibland även med mig och Snobben och sen har vi slutligen Väskmannen, en liten farbror med hästsvans som alltid går omkring med en svart resväska på hjul nere i centrum.

När jag växte upp i Arboga så var det lite roligt och spännande att se de få originalen som fanns i den lilla staden, vi hade i alla fall Jesus. Jag kan inte riktigt förstå varför jag fortfarande har en sådan fascination för dessa människor, men jag kan bara erkänna att jag har det. Men pekar på dem och skrattar, det får man inte!